Lite historia
Silverbrytningen vid Salberget går sannolikt tillbaka till slutet av 1400-talet; den hade en första höjdpunkt under 1530- och 40-talen. Ett ansenligt samhälle, Gruvbyn, uppstod tidigt söder om gruvan, men Sala fick stadsprivilegier först 1624, då som en ny och noga planerad stad ca 3 km från gruvan. Under 1600-talet fick Sala en för bergsstäder karakteristisk dubbel förvaltning, med parallella borgerliga och bergsmannastyrda organ. Staden hade under 1770-talet ca 1 800 invånare.
Sala stad anlades för gruvans skull av Gustav II Adolf 1624 och man anlade även två stora vattensystem med sjöar och dammar som försåg gruvan med energi. Under vissa perioder på 1500- och 1600-talet användes krigs- och straffångar, även tyska bergsmän var inkallade för gruvdriften. Ägare till gruvan har varit AB Svenska Metallverken i Västerås och Avesta Jernverks AB som fram till 1962 brötblyglans bröt zinkblände och lite silver. Detta skedde dock i Bronäsgruvan som inte är fysiskt sammanhängande med den gamla gruvan. Sedan 1988 ägs gruvan av Sala kommun och idag är anläggningen ett gruvmuseum.
Enligt en sägen från Österfärnebo i Gästrikland var det gruvfrun (ett slags andeväsen ) i Nässja , strax öder om Österfärnebo, som talade om för gruvarbetarna att hennes systrar var mycket rikare. Efter att ha letat malm hos systrarna Vira, Lura och Kulla kom man till slut till den rikaste systern, Sala, och hos henne fann man en rik fyndighet. Sedan gruvan 1908 nedlagts omstrukturerades näringslivet mot industri och service. Folkmängden har ökat i måttlig takt efter 1800, från 1950 dock något starkare än i allmänhet. Texten här ovan är hämtad hos