Jag har funderat idag och jag tror att jag skrivit om det förr. Jag har funderat på vad lycka är. Om lyckan är lika för alla och om någon annan kan bestämma vad som är lyckan för dig eller mig?

Nä.. det går väl inte. Eller , vad ska man tro? Jag blir förvirrad ibland och tänker att jag nog borde vara lite mer si och så, jag borde nog göra lite mer så och så och jag kan ju inte vara lycklig när jag gör så och så. Det borde jag väl fatta..dumma mig.

Om du är nöjd med din tillvaro, lycklig med hur du har det och vad du omger dig med så är det ju presis som det ska vara…eller hur?

Men varför snackas det så mycket om vad man borde göra och vad man ska omge sig med. Jag förstår inte riktigt det här. Ibland kan jag tycka att vi lever i ett så snedvridet samhälle så jag får ont i magen.

Så här tänker jag nu. Just i denna stund:

En person som lever ett stilla lugnt liv. Ingen lyx, inga resor, inga barn, ingen dator. Utan bara sig själv och det enkla i vardagen. Den personen kan ju inte vara lycklig tänker många men det är så fel … så fel …så fel.  För man kan inte jämföra någons lycka med någon annans lycka och man kan inte jämföra sin egen lycka med min egen.

Jag fick höra för många år sen att den som inte dricker och drullar runt i ungdomen måste ju haft en tråkig ungdom. Sant eller falskt? Vad tycker du?

Men om vi tänker tvärtom. Den ungdom  som lever med sin Gud och lever för att tjäna Gud. Utan varken alkohol eller massa fester. Eller den ungdom som väljer att stanna hemma lördagar och söndagar för att största nöjet är att läsa böcker kanske tänker likadant fast tvärtom. Vem är lyckligast? Vem kan säga att det ena gör den andra lycklig? Ingen.. absolut ingen.

Jag försöker att leva efter detta och jag försöker att tänka att alla ska skapa sin egen lycka. Jag tänker mycket på det nu för att jag har ungdomar hemma och jag försöker lära dom att inte försöka få någon annans lycka utan finna sin egen.

Julia som är nio år fick höra häromdagen av en kompis som också är nio år. ”Skäms du inte då A och B ser att du har så där fåniga leksaker” . Alltså A och B är killar. Då Julia och jag pratade om det sen så försökte jag få henne att förstå att blir hon lycklig av det hon omger sig med i sitt rum så ska hon ha det kvar för om A och B är reko så kommer de inte att sluta vara med henne för det.

Nu har jag babblat lycka. Alltså jag är inne i en period av tänkande.  Jag har så många människor runt mig som är så olika mig. Vi behöver så olika saker för att vara nöjda och glada, ändå så har både de och jag svårt att acceptera att vi är olika och att vi har olika behov.

Ibland kan jag känna att vissa personer tror att man ser upp till dom för att de kanske har något jag inte har. Hur kan de vara så säkra på att någon annan vill ha deras liv? Var får de det ifrån? Är de lyckliga då det hela tiden tror att de har något som någon annan vill ha eller är de egentligen olyckliga? Också en sak jag funderat på länge.

Så här på sluttampen vill jag säga ett par ord till mina barn. Ska säga åt dom det här som jag nu skriver för de är inte intresserade av mamman blogg och jag vänder mig till alla andra unga människor där ute.

Din lycka är bara din, ingen annans lycka. Försök inte leva upp till andras förväntningar utan lev upp till dina egna. Var dig själv och omge dig med personer som ser dig och inte det du har runt omkring dig. Lär dig också att alla har olika behov. Döm ingen för dennes yttre och sist men inte minst ”Även en idiot har något att säga” så lär dig lyssna.

Och så några ord till som jag fick lära mig av en präst för ett tag sen.

Man ska lyssna med stora stora öron och prata med en pytte pytte mun. Och det håller jag med om. Det är ingen konst att prata på .. men det är inte så lätt att lära sig lyssna.