Idag var det åter en dag i badet. Tror det var fjärde dagen jag blötte min kropp uppe i Månsan.

Idag gjorde sig Herr Panik påmind. Hm………Han har lämnat mig ifred ett tag nu men så fort jag är svagare en dag rent psykiskt så gör han sig påmind. Den fule fan.

Stod i vattnet och tittade på Julia då yrseln slog till, andningen ökade takten och hjärtat började slå plus stickingarna i huden. Mina tankar kom blixtsnabbt. Hur tar jag mig upp ur vattnet om jag svimmar? Fort som attan fick jag en plan, presis som Sickan i Jönssonligan

”Stå still och ta ett djupt andetag. Släng dig om halsen på den som står dig närmast så du har någon som håller upp dig ifall du svimmar”

De här tänkte jag inom några sekunder innan jag kom ihåg vad jag lärt mig genom åren. Både av proffesionella och genom att jag läst sånt jag hittat själv.

”Andas och tänk efter. Fråga dig själv vad det är som händer och minns allt du lärt dig”

Och när jag började att andas sakta och fick lite andrum så fick jag Herr Panik att ge sig och Herr Ågren tog över. Herr Ågren ger mig inte panikattacker, han bara ger mig ångest i form av pirr i kroppen och det är lättare att hantera. Han kan jag tänka bort mycket lättare.

Efter en stund tog jag mig upp på land och ingen i min omgivning hade märkt nåt av den kamp jag förde med mig själv och det är jag så glad för, att det inte syns utanpå.

Japp……mina inre verktyg kan ta mig långt och kan hjälpa mig att göra saker jag vill göra. Önskar alla som lever med panikångest kan hantera det som jag kan och som jag fått lära mig. Men tyvärr så lever många i vårat avlånga land instängda av rädsla för attackerna. Kanske läser någon mitt inlägg och får lite tro på att man kan leva med panikångest. Det tar tid och det tar ork att komma så här långt som jag kommit men det går att hantera det.

Nu ska jag fixa klart för morgondagens utflykt till Furuvik. Ha det