Idag känner jag en ledsen känsla i magen. Jag känner inte igen känslan riktigt. Visst har jag varit ledsen, visst har jag sörjt men denna känsa är något annat.

Jag har sett fram emot denna dag i många år, jag har längtat efter att mitt liv tar en annan riktning. Vad är det jag menar undrar säkert ni och det ska jag nu tala om.

Idag var jag upp till badet för första gången i år för att sola lite. Bad blev det inte pga det vi kvinnor får stå ut med ibland..annars hade jag doppat mig. Älskar ju det ju. I allafall så packade jag väskan men lite melon, bok, telefon och en liten peng för att Julia skulle få lunch. Julia hade redan cyklat upp före mig.
Väl där så lade jag mig tillrätta efter att jag letat rätt på Julia.
Hon var inte ett dugg intresserad av mig eller att hålla mig sällskap. Nopp. Hon och hennes kompisar hade annat för sig. Julia har ju fått gå upp till badet själv från och med i år. Hon har kunnat simma i flera år.
Helt plötsligt kände jag mig överflödig. Min Julia har blivit stor och så kom kom den knepiga känslan. Sorg över att inte ha några fler barn att gå upp till badet med
Men hallå!!!!!!!!!! Jag har ju längtat efter att kunna gå upp till badet och bara koppla av utan att behöva hålla koll på barn så det inte händer något men nu hade inte Julia tid för mig. Kompisar och lite koll på killar lockar mer.
Jag borde väl njuta nu antar jag men det är svårt då ens barn växer upp och man inte är behövd på samma vis. Jag ska ju finnas för dom men de måste ju även få skapa sig egna liv.
Jag är i allafall lite ledsen idag eller vad är det jag känner?
Här nedan ser ni min utsikt från där jag låg

Nu åkte min stora son till Västerås några dagar med tåg. Och min lilla son kommer hem med tåg från Jönköping. Mina barn börjar bli stora och jag får mer tid för annat. Känns tomt men jag antar det är en vana.

Igår fm kom min son hem med ont i magen och kräkningar. Då magsjukan härjar så trodde jag såklart att det var magsjukan, reagerade bara lite på att han inte mådde illa utan var tvungen att dricka vatten hela tiden för att kunna spy då magen krampade.

Jag åkte iväg vid 12,30 då jag skulle jobba mellan 13-22. Jobbarkvällen var lugn och då jag kom hem strax efter 22 så gick jag in till Robin för att kolla hur han mådde. Han var trött och hade ont i ena sidan. Kräkningarna hade fortsatt hela dagen. Men han var inte speciellt dålig utan hade fortfarande symptom för magsjukan.

När jag duschat så satte jag mig framför tv då Robin kommer ner för trappen , stapplandes. Nu är han kallsvettig och vill kräkas hela tiden. Han sätter sig i soffan men kan inte lägga sig ner för att det för för ont i ena sidan. Jag ringer 1177  för att prata med sjukvårdrådgivningen. De pratar lite med mig och sen med Robin som kräks samtidigt som han pratar i telefon. De skickar mig till SOS Alarm som skickar en ambulans då Robin inte klarar att ta sig in i en bil själv.

Ambulansen kommer och de tar hand om Robin på bästa sätt. Jag bestämmer mig för att åka efter så jag hinner plocka i lite grejer i en väska åt Robin.

När de åkt kom rädslan, de hade ju talat om att det nog var blintarmen men de var inte säkra. Nu blev jag rädd, sprang barfota ut till en granne för att låna bil (min är trasig..igen) . Fick låna min kompis Anettes bil. Snabbt in , plockar ihop lite grejer åt Robin och sen ut i bilen. Det är mörkt och regnet öser ner. Jag förstår mig inte på bilen så jag får åka med halvljus hela vägen in till Västerås där jag stannar och tankar då jag inte vet hur mycket bensin det är i bilen.

När jag står där gråtandes så kommer jag på att mitt betalkort är hemma. Panik igen…tänk om jag får soppatorsk? Men som tur är så har jag ett annat kort i plånboken, ett kort som jag använder då jag delar upp betalningen på mina linser och det fungerar att tanka med det.

När jag kommer till akuten så hittar jag Robin i ett rum. Det är fullt med fulla och skadade studenter överallt inne på akuten. De härjar och stör. Hm…Det blir en lång väntan med provtagningar osv. Vi får komma upp på barnavdelning vid 5 på natten. Vi hamnar i ett observationsrum där det redan ligger en pojke som också har ont i magen. Jag får en kudde och filt och försöker slumra brevid Robin som ligger med dropp.

Dagen blir lång. Kl 13,30 kommer så äntligen Robin in för operation. Eftersom han inte är 18 år (han är 18 om 3 veckor) så får jag vara med då de söver honom. Han var inte orolig men det var jag. Sen blir det en väntan på 3 timmar för mig innan jag får träffa en nyvaken Robin. Det var blintarmen, den var infekterad och ful. Han har haft känningar av den förr så nu är det skönt att den är borta.

Uppe på avdelningen så får han eget rum med en stor plattTV på väggen. Lite att äta och han mår redan lite bättre. De har gått in med en kamera i navlen och under den gjort två stycken titthål. Jag åkte hem igår kväll då jag inte sovit något och kände att jag måste hem och byta kläder mm. Jag pratade med Robin igår innan jag somnade runt 22.

Nu ska jag göra mig iordning för att åka och hämta hem min son. Jag kommer aldrig att glömma skräcken jag kände då jag åkte in i mörker och regn in till akuten i västerås, kände mig så ensam och orolig,  men är så tacksam att det bara var blindtarmen och att han kommer att bli bra igen. Jättetacksam mot min kompis Anette som lånade ut sin bil och som fanns där till tröst.

Mina barn är mitt allt, mina hjärtebarn. De är det bästa jag har och det finns inget värre för en förälder tror jag än när de blir sjuka och man känner sig maktlös.