Många har undrat vad vi gör i hemtjänsten och det vanligaste är att många tror att vi städar och städar
Men så ser inte hemtjänsten ut längre, förr var det mer städ och mer inriktat på service. Idag krävs det att man är undersköterska för att få en fast tjänst i hemtjänsten, i allafall här i Sala. Jag tänkte försöka återskapa min dag igår utan att lämna ut någon. Detta blir ett långt inlägg
Dagen börjar kl 7 med att gå igenom dagens schema där det står vilka jag ska besöka under dagen och vad de ska ha hjälp med. Plockar ihop de nycklar jag ska ha, tar en telefon så mina kollegor kan nå mig. Det finns en larmtelefon i alla grupper där larmcentralen i Örebro skickar ut larm till oss från någons trygghetslarm. Idag är sola frammen men hua mig vad det blåser. Som tur är så är man som hemtjänstare ganska härdad av väder och vind.
Ikväll har jag jobbat på landet inom hemtjänsten och jag kom att tänka på vilka konstraster det kan vara när det gäller de människor man möter.
Jag träffade en dam som jag bara träffat i somras en gång och hon var inge vidare trevlig. Hon var bra irriterad att jag inte visste var kastrullerna fanns, att jag inte förstod mig på spisen som inte funkade som den skulle bl.a . Efter att hon gnatat om det ena efter det andra tinade hon upp strax innan jag skulle gå. Inge vidare att bli behandlad som en betjänt men jag höll god min och lät mig inte påverkas, utan var lugn, trevlig och glad .
Efter denna dam så åkte jag till en man som var presis tvärtemot den sura damen, han ville ha minsta möjliga hjälp. Det sista han sade till mig innan jag åkte var att vi inom hemtjänsten var guld värda då vi åkte runt och hjälpte folk i hemmen även om det är isiga vägar.
Charmen med att jobba inom hemtjänsten är just det, att man träffar så många olika personligheter och oftast är de jättegoa de man går till.
Fick en fråga häromdagen hur man gör en bild svartvit med några inslag av färg. Så länge sen jag satt vid Photoshop så jag blev sugen att testa lite hur jag brukar göra. Hittade ingen roligare bild än denna men det visar lite på hur det kan se ut.
Då jag tycker det är onödigt att skriva ner en förklaring på hur man gör då det finns så många bara sidor om detta, så lägger jag ut en länk där ni hittar några sätt att göra detta på.
http://www.fotosidan.se/forum/showthread.php?t=7275
//leila
Jag sitter här i natten o funderar på en massa . Jag jobbar i vården , både med äldre, sjuka o funktionshindrade. I natt går mina tankar till våra gamla människor.
Jag och alla andra som jobbar med att göra människors sista tid här på jorden så bra som möjligt, vi som brinner för omvårdnad och vi som ser hur det är i verkligheten för våra äldre . Varför i jösses namn är det ingen av de som bestämmer som frågar oss till råds!!!!!! Vad som behövs för att göra en människas sista tid i livet värdigt!! Tror inte de som bestämmer vet hur verkligheten ser ut !!!!!
Visst fungerar vår äldreomsorg för många men inte för alla. Snälla ni som bestämmer, fråga mig om hur det är så ska jag berätta
//leila
Jag och mannen var en vecka i Gumbet, Turkiet. Vi hade en trevlig resa med god mat och härlig sol, detta var vår första utlandsvistelse ihop och första gången i var på semester utan barn
En lite konstig känsla men inte alls så dum
Vi bodde på Hotell Royal Palm Beach . Hotellet var helt ok och stranden som ligger 50 meter nedanför jättebra. Klart vatten och sandbotten. Den enda utflykt vi gjorde under veckan var en båtresa som gjorde fyra stopp för bad, snorkling och sol. Vi var inte inne i själva Gumbet så mycket då det var så himla varmt men de gången vi gick till centrum så fick vi passa oss för de körde som galningar . Kan tänka mig att åka dit igen. Här kommer lite foton vi tog.
Har just lyssnat klart på denna bok. Den var super bra och det är inte klokt hur det kan gå till i fängelser i världen. Kan tänka mig att den är lite svårläst med tanke på alla svåra utländska namn . men jag rekommenderar starkt denna bok.
El Choco är den fascinerande berättelsen om en svensk mans kamp för överlevnad i en galen och främmande miljö, om kärlek mot alla odds, och om ett land i uppror.
27-årige Jonas Andersson från Kungälv hade i ett desperat försök att bli av med sina skulder erbjudit sig att göra en affärsresa till Bolivia. Han åkte fast på flygplatsen med nästan tre kilo kokain i väskorna och hamnade på det ökända fängelset El penal de San Pedro, 3 600 meter över havet i Bolivias huvudstad La Paz.
På San Pedro sitter stora knarkhandlare i rymliga tvåvåningsceller med eget kök och badrum, medan fattiga småtjuvar trängs med varandra i iskalla, små betongutrymmen på andra sidan väggen. Över 100 barn bor med sina fäder i cellerna och massor av människor hålls inlåsta i flera år
(texten hämtad här)